Ray LaMontagnes tredje platta i ordningen har ett ypperligt öppningsspår i Van Morrisondoftande You are the best thing, men efterhand så försvinner den sköna retroinspirerade soulkänslan och han går istället över till att spela countryballader. Och någonstans på vägen så tappar han bort mig. Det går inte att sticka under stol med att Ray besitter en fantastisk röst, men ibland känns det som om han inte riktigt vet i vilken riktning han vill musikaliskt. Icke desto mindre så är I still care for you en vacker Radioheadinspirerad låt som berör, hyllningslåten Meg White vittnar om humor och Hey me, hey mama är en skönt svängande bluegrassdänga som hade kunnat vara hämtad från soundtracket till O brother, where art thou?  Någonting säger mig att den här plattan har alla chanser att bli en storsäljare på båda sidor av Atlanten, men själv hade jag önskat lite mer upptempo och lite mindre seg country.