I Guns N’ Roses enda officiella biografi hittills berättar Slash om Axl Roses introduktion av syntar i Use your illusion-albumen. Axl ”kunde sitta i timmar för att få det rätta ljudet till nåt ställe i nån av låtarna … det fick ta hur lång tid som helst, han ville vara säker på att dramaturgin i ljudet var perfekt”. Det förklarar allt om Chinese democracy och Axl Roses långa ökenvandring med detta album tätt tryckt mot bröstet.
    Risken är stor att så mycket studiotid bara lägger ljud på ljud för att det låter fräckt. Som när Scott Weiland släppte eget för tio år sedan. Axl Rose har inte gjort det misstaget. Tvärtom, alla låtar växer med mer lyssningstid, ljudlandskapet breder ut sig utan gränser. Det stora bakslaget är vissa gitarriff, som är väl oorganiska, frasiga och utan bas. Långt ifrån det gitarrljud som Guns N’ Roses representerade.
    Mina favoritlåtar växlar hela tiden, från Better till Shackler’s revenge till I.R.S. till Street of dreams tillbaka till Better. På Chinese democracy finns något för alla, som jag tror Axl en gång själv uttryckte det.
    Arvet från Appetite for destruction är så klart inte bevarat. Det här är inte samma bluesiga rock’n’roll, det är något helt annat. En mishmash av många olika musikstilar. Men vad som sammanlänkar dem är att Axl Rose 2008 som 1987 använder sin röst som ett makalöst instrument. Jag menar, det finns ingen som kan mäta sig med den rösten och vad han kan göra med den.
    Axl Roses långa väntan med att släppa detta album utvecklades till väldigt smart marknadsföring. Ståhejet är enormt, utan att killen egentligen har behövt göra några ansträngande promoturnéer.