Som en mix av T-Pain, Daft Punk, Kraftwerk och valfri välstöpt pojk/flick-bandsartist återkommer Kanye med 808’s & heartbreak till sin stora scen kallad världen. Och många kommer att hoppa av Kanye-tåget. För denna egensinniga syntskapelse är inte alls lika publikfriande och lättillgänglig som vi är vana vid från Chicagos störste moderne producent/artist. Och framförallt inte lika bra.
    Hiphopen är spårlöst borta. Funken, och till och med de pompösa stråkpartierna, lyser nästan helt med sin frånvaro. Istället har Kanye dykt djupt ner i robotland och kommit upp med en cyborg med personliga problem, han målar upp en nostalgisk framtidsvision från en svunnen och oskyldig tid. Innan framtiden hann ikapp oss. Eller kanske innan hans mamma dog eller hans fästmö drog. Den sorgliga känslan är i alla fall överväldigande och markerar en ny tid.
    Han anser väl sig också vara tillräckligt framgångsrik för att kunna göra exakt vad han vill och därför slängde han snabbt ihop detta skilsmässoalbum. Och det kan man inte säga emot, det får man ha respekt för. Men han är i och med detta inte längre någon som utforskar musikens framtid. Eller ens dess samtid. Han har istället flutit iväg på sin egen tripp på väg mot mörkrets hjärta. Eller som han själv sjunger i Street lights: ”but I’m just not there on the streets”.