Dan Lissvik utgör vanligtvis ena halvan av Studio, duon som med sin flegmatiska förening av skönt lökiga house-rytmer och dekadent pop-estetik förklarat för en jublande kritikerkår hur Happy Mondays skulle ha låtit om de vuxit upp i Göteborg istället för i Manchester och föredragit pastellfärgade parasolldrinkar framför hämningslösa glädjepillertriller.
    Lissviks solodebut 7 trx + intermission är dock en stillsammare, mer experimentell, historia där festen övergått till efterfest, houserytmerna ersatts av klapprande kastanjetter och skramlande skallerormssvansar, pop-estetiken av småproggigt suggestiva gitarrmattor och parasolldrinkarna bytts ut mot vattenpipor och solvarmt meskalin. Musiken är visserligen avskalad och liksom fjäderlätt, men den tjockt rökiga, hypnotiska atmosfär som skapas hänger ändå så tät i luften att man kan sätta tänderna i den, och Lissvik själv tycks vänt både Manchester och Göteborg ryggen och blickar nu istället längtansfullt bort mot Andalusiens vindpinade ödemarker och Tangiers trånga basarer.
    Resultatet är inte är bara helt omöjligt, utan också fullkomligt onödigt att förklara. Resultatet är ett av årets mest minnesvärda svenska album.