För sju år sedan fick Christian Fennesz sitt stora genombrott på electronicascenen med den shoegaziga Endless summer. Sedan dess har han tålmodigt trampat vidare i den fåra han plöjde upp där; romantiska harmonier, drones, manglande elgitarrer och en och annan akustisk gitarr. Han har bland annat fortsatt med receptet på skivan Venice som kom för fyra år sedan och som varit bland hans mest lyckade. Men trots det har jag aldrig riktigt fastnat för Fennesz ljudbild. Den har varit lite för dröjande och undflyende och de abstrakta ljudskisserna har inte riktigt känts nära och engagerande. Tills nu.
    Black sea är i min bok det absolut bästa Fennesz producerat genom åren. Plötsligt träder han fram, kommer närmre och ger mer än betraktelser på avstånd. Det är nästan så man känner hans andetag i nacken.
    Det magnifika spåret Glide är så nära sakral musik man kan komma – och ändå ägna sig åt drones och oljudsmattor. De små brusande ljuden växer samman till ett crescendo som inte känns raspigt och skitigt. Snarare vackert och romantiskt vemodigt. Det är som om Mogwai hade bestämt sig för att göra musik utan tuggande gitarrmattor. Samma episka instrumentala musik finns här – bara i annan form.