Även om det inte sägs rent ut, eller rentav hörs rent ut, så kan man inte komma ifrån att Carin Lundin är en skön jazzröst. Inte så att hon ger sig ut på ekvilibristiska upptäckarfärder, utan på det där standardjazzsättet. Hon är en röst som andas trygghet, som kan sluta sig om ens axlar och låta en vila i varat, som kan bli ens ledsagare. Precis som bra jazzvokalister kan, precis som bra jazzvokalister ska.
    Det som kan bli lite påträngande är just den, på något sätt väl svenska, tryggheten; jag har inget emot folkhemsjazz, bossanovajazz eller vanlig vardagsvisa, som hon sjunger i inledande Kylskåpspoesi, men ibland kan den bli så ofarlig att den kommer nära randen att bli ointressant. Men visst är det bra emellanåt. Carin låter ibland nästan som originalets Lill Lindfors i Längtans samba, och en del standards gör hon också med den äran, liksom Histoire d’un amour, svag som man är för chanson. Men det mesta blir lite väl mysigt i längden.