Att som enskild artist spela in ett julalbum känns som kommersiellt självmord. Att dessutom göra det med nästan uteslutande covers känns som något man inte kommer undan med om man inte är Peter Jöback. Varför Aimee Mann spelade in One more drifter in the snow 2006 till att börja med förstår jag inte, och varför det sedan återutgavs 2008 med en Joni Mitchell-cover som enda tillskott förstår jag ännu mindre.
    De flesta julsånger är så intimt förknippade med en viss artist, White christmas med Bing Crosby, The christmas song med Nat King Cole och så vidare. För att komma undan med en coverversion av en sådan klassiker krävs nästan att man gör något rakt motsatt eller väldigt eget och karaktäristiskt, som exempelvis på Bright Eyes/Saddle Creeks A christmas album eller när Beach Boys tolkar sina julfavoriter. Aimee Manns versioner ligger såpass nära de som blivit klassiker att jag har svårt att se någon vits med dem. Dessutom sjunger hon alltid, inte bara när hon ger sig på julvisor, ganska oartikulerat, något som ytterligare drar ner omdömet.