Animism, hmm... Måste kolla i en ordbok. Aha: tron att allt i naturen har en själ. Antony Hegarty använder ofta det ovanliga ordet när han pratar om The crying light, en skiva som många nästan längtat ihjäl sig efter. Fullt rimligt, texterna vimlar av metaforer hämtade från skogen, parken eller var som helst där man blir jordig om fötterna om man skulle trampa runt utan skor. Kiss my name är ögonblicket som är mest upbeat på skivan. Stabila trummor driver låten framåt och vackra stråk­melodier virvlar runt Antonys piano och fantastiska röst. Saxofonen som smyger sig genom One dove är ett annat exempel på den oerhört lyhörda orkestreringen. Denna gång är Antony och bandet mer återhållsamma än tidigare. Another world med sitt dova piano, mörkt vinande fioler och en rörande text om en sönderfallande värld passar så mycket bättre här, mitt i skivan än som huvudspår på den EP som kom i höstas.
    Den föregående skivan I am a bird now är inget annat än ett fullständigt fantastiskt stycke musik. Så även om det här är en ruskigt fin samling låtar och albumet är fyllt av glimrande detaljer blir jag inte lika berörd. Kanske just för att I am a bird now, när den kom slog ner som en blixt i mig och jag fortfarande kan känna elektriciteten väckas i kroppen när jag lyssnar. Men för att citera Brooklynduon High Places, är Antony som kung Midas när det kommer till musik. Hans namn fungerar som en kvalitetsstämpel, var det än dyker upp. The crying light är som en skogsglänta i toner, ibland samlas mörka moln ovanför men oftast letar sig solkatter igenom och blänker i lövverket.