Astral weeks är från den allra tidigaste tidigaste tiden i Van Morrisons solokarriär efter Them, och är en av hans allra bästa plattor, kanske, kanske, den allra bästa. I alla fall kommer jag på mig att komma tillbaka till den kärleksfull och längtande gång efter gång.
    För första gången framför Mannen hela albumet live här på Hollowood Bowl; det skedde ifjol, 2008, och det innebär ju också att vi får hela karriären i ett, typ: den eldige, ivrige, passionerade Van Morrison från 60-talet möter den mumlande gurun som han kommit att bli, i fraseringar, i melodiernas framförande, i hela uppenbarelsen.
    Jag minns den tid då Van Morrison bara var sur på sina framträdanden, när han i bästa fall sa någonting alls mellan låtarna. Okej, han gör det inte här heller, men det märks att det är en nästan uppsluppen stämning på scen, ibland till förtret för medmusiker, ibland eggande och triggande mellan alla. De filosofiska partierna passar den äldre Van Morrison som hand i handske, medan, tyvärr, en av mina favoritlåtar The way young lovers do tappar nästan allt av den intensitet och det driv originalet har, trots att den nedmixade basen verkar lika vital och extatisk som då.
    På något sätt blir det som att lyssna på samma album med nya öron, eller att få en märklig deja vu-upplevelse, men det går inte att komma ifrån att det är ett fantastiskt album som framförs.