Tyckte Lily Allens debut var lite ojämn, men det som lyfte kompenserade med råge de låtar som kändes trötta. Jag kan inte komma ifrån att intrycket består på uppföljaren, framför allt för att en del av melodierna känns lite irriterande på något sätt. Men det känns också petigt, för det finns också en mängd låtar som går direkt till hjärtat, som så enkelt och så självklart är så bra, och som nästan alltid, en överrumplande charm hos Lily Allen, i hennes texter. Det är helt omöjligt att värja sig mot berättelser och reflexioner kring tablettberoende, ignorans, försoning, både med nära och kära och före detta partners, och män som är otillräckliga i sängen. Hela kitet, gjort med en underbar glimt i ögat och stor dos humor och charm som är oemotståndlig.

Explicita texter, javisst, hon vore ju inte Lily Allen annars. Det är inte bara en gång man reflekterar över det öde att uppriktigheten och det ekivoka men aldrig malplacerade språket hindrar många av ens favoriter att höras i det offentliga rummet. Det går liksom inte att stå kallsinnig, om man nu skulle vilja …