Det har inte hörts särskilt mycket från Freddie Wadling på ett tag. Det är fyra år sedan albumet Jag är monstret gavs ut där han sjöng låtar av bland andra Mauro Scocco, Jocke Berg och Per Gessle. Den här gången har skivbolaget fortsatt på den inslagna vägen och anlitat låtskrivare som Stina Nordenstam, Peter LeMarc och Anna Ternheim. Och samtidigt gett Freddie mer utrymme. Albumet är nämligen en dubbel­utgåva med en skiva på svenska och en på engelska. Och det är bara att tacka och ta emot. För hur innerlig och hudnära Freddie än kan låta på svenska är det trots allt engelskan som är hans mest naturliga uttrycksmedel.
    Så är det också på The dark flower som Sveriges bästa rockröst tillåts blomma ut. Han har skrivit materialet på egen hand (samt tillsammans med producenten Johan Lindström) och bland mina favoriter hör den Edgar Allan Poe-inspirerade Annabel Lee, med sånghjälp av Meja, och den över 24 minuter långa skissartade Kira-Kira. Att den sistnämnda håller ihop torde vara Lindströms förtjänst. Man kan riktigt se honom lägga ett musikaliskt pussel av de många infall och improvisationer som ständigt kommer från Freddie Wadling.
    Och på ett sätt är det här nästan lika mycket Johan Lindströms album som Freddies. Den fina produktionen och de utsökta arrangemangen är varma och dynamiska samtidigt som den sparsmakade ljudbilden får liv av störande småljud som till exempel förvränga röster, klappret från skor och tickandet från en klocka. Det skapar en orolig känsla som ger en fördjupning. Överlag känns albumet mer melankoliskt, och betydligt mer personligt, än Jag är monstret vilket lyfter fram Wadling i ett fördelaktigt ljus.
    Men visst kan man sakna lite ösigare och nervigare spår. Höra Freddie skrika ut ordentligt. Men å andra sidan kanske en sångare som börjar närma sig 60-årsåldern inte längre behöver gapa lika högt.