Tanken med den här remix-samlingen är väl att den ska stilla värsta klådan i väntan på den maffiga boxen Total pop! Deluxe box.
    I vanlig ordning när det gäller remixsamlingar är det blandad konfekt som bjuds. Vissa spår får en ny, snyggare skrud – andra får en mindre varsam behandling. Extra tydligt blir denna ambivalens med Always som finns med i två versioner. 2009-mixen är fin och gör låten full rättvisa: ljudbilden är luftigare än originalets och det känns som en uppdatering. Den upp-pitchade Manhattan Clique-remixens pumpande eurotakter gör däremot Always en rejäl otjänst. Och så fortsätter det. Mark Pichiottis Strumapella Remix på Freedom är enkelt elegant – bort med beats och fokus på snabba flamencogitarrerna som i originalet ligger längre bak i ljudbilden. Komputermixen på Victim of love klarar sig också fint. Den handskas ömt med originalspåret. Men A little respect i hejdlöst dåliga tranceversionen Avantara Remix hade jag klarat mig utan.
    Originalspåren är fin syntpop. Remixarna vinglar hit och dit. När det funkar är det rätt bra, när det inte gör det är det bara att skippa vidare. Är man inte inbiten Erasurefan är det bara att fortsätta vänta på den där boxen.