Laleh tog hela Sverige med storm och Live tomorrow kom att bli en av 2005 års allra största hitlåtar. Genom att ge ut en skiva med låtar sjungna på såväl svenska, engelska och persiska så var hon redan från början tämligen unik och egensinnig, och jämfördes i pressen med såväl Cornelis Vreeswijk som Dungen.
    Mycket av charmen ligger ju också just i det att man aldrig riktigt vet vad den här damen ska hitta på härnäst. Men uppföljaren Prinsessor saknade en hitsingel och sålde trots hyggliga recensioner inte i närheten av debuten. Därför känns det här som lite av en comeback trots att hon egentligen aldrig varit borta.
    Även här fortsätter hon att blanda olika språk, men det känns som om kanterna suddats ut lite grann och kontrasten mellan de engelska och svenska låtarna är inte alls lika stor. Och jag tror det är ett vinnande koncept. Jag var en av dem som redan från början föredrog hennes svenskspråkiga låtar framför de engelska, lite mer listanpassade, och här känns det som om hon skalat bort lite av sin lillgamla ton och istället växt ut till ett kvinnligt svar på Håkan Hellström. Lyssna bara på Bjurö klubb som lika gärna skulle kunna vara signerad mäster Håkan själv. Det är välproducerat, smakfullt arrangerat och som album betraktat så är Me and Simon enligt mitt tycke det klart starkaste album Laleh levererat hittills.