Jag ska vara helt ärlig nu. Jag har alltid haft en smula abnormt förhållande till Mando Diao; kärleksfullt yrat om skinnjackor och Kinks, Gustafs smala underarmar och hur de uttryckte att jämförelsen mellan dem och The Hives ”är som att jämföra champagne och urin”. Allt sånt. Älskade det. Vad denna besatthet bottnar i är en smula oklart, men istället för att kontemplera om tonårskärlekar och förlorade minnen, låt oss tala om deras nya skiva.
    Give me fire är producerad av två Latin Kings-medlemmar och visst,  det känns. Kanske inte så mycket på hiphopfronten, men det hela har fått en mörk, lite smutsig karibisk touch. Lite som jag tänker mig att ett Motown-inspirerat garageband från Kuba skulle låta. Det femte spåret Mean Street är en helt fantastisk sak med pianoklinkande än hit, än dit med en nästan musikalpassande refräng vilket passar ett band som tenderar att fastna i rockandrollslentrianen. Crystal låter som en perfekt girlgroupcover, Gloria som det där souliga vi älskade från Bring ’em in. Jävligt bra alltså. Förutom det här med wailande kvinnor i bakgrunden. Lägg ner det.
    Inte helt otippat sväljer jag detta album, men kanske mer på de grunder som inledde denna recension än andra. För vi som gillar Mando, vi kommer gilla det här. Ja, as simple as that. Till er andra kan det sägas att det förutom nyss nämnda spår hittas lite hederliga Mandoalster som är trevliga, men kanske framför allt safe. Generellt är allt melodiöst och helt okej, men hade alla låtar varit lika daring som hälften hade de varit helt och hållet i hamn. Även för folk som inte får något vilt i blicken vid åsynen av en Norén.