Det fanns en tid i slutet av det förra seklet då The Prodigy var det absolut hetaste som fanns i musikvärlden. Deras ogenerade lånande från andra genrer gjorde att fler och fler fick upp ögonen för deras egenskapade form av drum’n’bass. Med albumet The fat of the land från 1998 befäst de sin position som världens främsta drum’n’bass-akt med flera topp tio-singlar. Med dessa i bagaget äntrade de även musikens finrum som huvudakter på stora festivaler som tidigare hade varit vigda åt rockens giganter. Men längs vägen gick något snett och intresset för gruppen svalnade.
    När de nu är tillbaka med sin andra fullängdare sedan 1998, Invaders must die, så kan man inte annat än att känna att de försöker hitta tillbaka till sina rötter. De försöker desperat hitta tillbaka till sitt ursprung i undergroundkulturen men det går sådär. Efter att de två första singlarna, titelspåret Invaders must die samt Omen, rivits av återstår mestadels en kavalkad av medelmåtta, och som om inte det var nog återkommer dessutom Omen en andra gång helt utan poäng. När man väl lyssnat igenom hela skivan lämnas man med en tryckande känsla av att man har hört det förut. Och det är kanske just det som är problemet? Mycket har hänt de senaste tio åren och The Prodigy är inte längre varken underground eller cutting edge utan snarare medelmåttor som försöker spela på min nostalgi genom att köra på i sina redan breda hjulspår.