Kanske är det svagheten för hans vackra skånska eller de popelektriska Familjen-vibbarna. Annars är det hans likgiltiga ansiktsuttryck á la Jocke Berg på skivfodralet eller de allvarsamma djupa textraderna. Någonting är det och det liknar magi. Även texterna för mina tankar till Kent, mest på grund av det högfrekventa användandet av pronomen, vilket skapar en direktkontakt med lyssnaren.

Det märks att texterna är viktiga för Jonathan Johansson. Många av dem har en religiös underton, däribland avskalade Du sa som bara består av fyra textrader och sammanfattar skivans tema: ”Du sa något om, den andra sidan/Du sa något, du sa något om oss/Du sa något som, aldrig lämnade mig/Du sa något som, stannade”.

Singeln En hand i himlen och Innan vi faller följer också temat och är två riktigt bra öppningslåtar. ”Vi lyfter nu i en annan rymd” sjunger Jonathan Johansson och rymd är just vad skivan har. Det känns som en föränderlig och bottenlös tavla i en fast ram. Och mitt i tavlan står en naken och sårbar Jonathan Johansson och sträcker upp handen mot himlen.