Trots att det egentligen är en rätt sammanhållen platta, så växlar mitt humör ordentligt när jag lyssnar till Working on a dream – både plattan som helhet och även själva titelsången. För jag förstår inte Bruce riktigt här. Visst finns det låtar som skiljer sig från varandra, det är definitivt ingen temaplatta på det sättet, men det är väl sättet. Vi har Outlaw Pete, något som både minner om Bruces utflykter i folkland och hans berättarförmågor, vi har Queen of the supermarket som äntligen för honom in i det fack som han tangerat många gånger, det som bär salig Harry Chapins signum, både i text och musik, utan att därför också bli explicit politisk.
    Det är väl någonstans där dilemmat har sin rot. För jag känner att det finns två teman här som är starkare än någon annan, även om den ena egentligen inte är uttalad. Titellåten, Working on a dream, inbillar jag mig har ett politiskt syfte, efter att han också funnits med på Barack Obamas väg till presidentskapet i USA, att det är en metafor, en arbetsbeskrivning. Och det finns också, och har alltid funnits hos Bruce, en ådra av gammal folksångare, som genomsyrar albumet, med något att berätta, med ett syfte, som spåret till filmen The wrestler eller någon av de mer personligt hållna låtarna. Det andra känns mer tröttsamt, och det är att det finns en tendens att låta samma fras och melodi ältas till oändlighet i många låtar. Det är naturligtvis underbart att utnyttja till allsång vid konserter, men på platta känns det nästan provocerande fantasi- och viljelöst.
    Det är ett par spår som ändå räddar Bruce, hallå – det är ändå Springsteen vi snackar om – men jag måste tillstå att jag är mer besviken än jag trodde jag skulle vara.