Sveriges okrönta och numera emigrerade popdrottning Marit Bergman är tillbaka igen, och den här gången kan hon förutom sångerska och låtskrivare även titulera sig producent.
    Tonen är något mörkare än på de tidigare plattorna, men rent musikaliskt så känner man oftast igen sig i de skickligt uppbyggda ljudlandskapen. Hon är en mästare på att skriva effektiva melodier och att sen hitta det ultimata arrangemanget för varje låt. Och trots att det kryssas friskt mellan punkrock, disco­beats, pop och avskalade ballader så finns här hela tiden en röd tråd plattan igenom. I låtar som Carry me home med sina charmiga marimbapålägg levererar hon powerpop av klassiskt Maritsnitt, medan hon i In the morning snarast påminner om en ung Tori Amos.
    Och det är just detta breda spektrum av stilar och nyanser som gör The tear collector så intressant och spännande. Kanske finns här inte på samma sätt som tidigare de där direkta treminuters-hitlåtarna, men i gengäld känns det här som hennes mest genomarbetade och personliga alster hittills, som har potential att bara bli bättre och bättre för varje lyssning. Missa för guds skull heller inte den vackra duetten med Frida Hyvönen i Travelling companion.