Under de senaste åren har mycket av skriverierna kring Pete Doherty, om vi bortser från allt skandalrelaterat effektsökeri, kommit att handla om Libertines-Pete vs. Babyshambles-Pete. Nu ska dessa två fraktioner i fanskaran delas upp ytterligare, och göra plats för solo-Pete-gruppen. För Libertinesfansen, som sett Babyshambles som djävulen eller något långt värre, kan soloutflykten ses som en delseger, ett steg på vägen. Var sak har nog sin tid. Pete Dohertys tid är nu.

Grace/Wastelands är som ett ess i rockärmen, det är ett album som känns spännande och som precis vad man förväntar sig på samma gång. Det är fortfarande rock’n’roll och ganska råbarkad sådan, men med experimentella inslag i bästa Gorillaz-anda. Den lilla tvisten som förvandlar det från en axelryckning till ett utropstecken. Det som gör att solo-Pete skiljer sig från sina två andra jag.