Jon Hopkins har tidigare släppt två såsiga och rättvist ignorerade album, vilka ganska så exakt inringade electronicans motsvarighet till geriatrisk gubbrock. Föga överraskande tyckte dock Chris Martin att de var alla tiders, och sålunda fick Hopkins inte bara följa med Coldplay på förra årets världsturné, utan han fick också en svettig sedelbunt för att låta bandet inleda och avsluta sitt spektakel Viva la bla bla med köttiga sjok ur hans låt Light through the veins. Chansen är alltså stor att du redan hört Hopkins musik.
    Nåväl. Hopkins senaste album heter Insides, på vilket just Light through the veins återfinns, som ju faktiskt är en alldeles strålande låt. Överraskande nog är den dock inte något undantag, utan Insides i sin helhet är också ett alldeles strålande album. Solariumbeatsen är nämligen borta, ersatta av smattrande takter och en fullkomligt furiös trumprogrammering, de sömniga syntmelodierna har bytts ut mot svepande stråkar och spröda pianoslingor á la Erik Satie, och Hopkins musik är nu både självsäkrare, kraftfullare, vackrare, mer episk och mer påkostad än någonsin tidigare. Måhända är det Martins svettiga sedelbunt som möjliggjort detta, och om så är fallet, är det ju Coldplay-sångarens finaste bidrag till musikhistorien hittills.
    Ja, enkelt uttryckt kan man säga att om Hopkins två tidigare album var poänglösa Boards of Canada-plagiat, har hans tredje album betydligt mer gemensamt med den skotska duons bolagskamrater Clark och Aphex Twin. Eller än enklare: så här intressant har Hopkins aldrig tidigare varit.