Inledande The passing är bröllopsnatten. Den lovar så mycket, och det fortsätter så bra med spår två, In your words. Men sen kommer en handfull hyggliga låtar. Som Contractor, Fake Messiah och Broken hands. Och hyggliga låtar kan aldrig skapa en milsten.
    Amerikanska Lamb Of God satt i pole position. Förra plattans hit Redneck nominerades till en Grammy (borde ha vunnit) och stommen av fans är som störst just nu. Ungefär samma läge som Metallica hade efter …And justice for all och dess hit One. Men detta blir inte Lamb Of Gods Black album. Jag är halvt besviken, och hade önskat bättring på många håll. Samtidigt vill jag inte att Lamb Of God ska gå samma tråk-öde till mötes som Metallica.
    Wrath är egentligen Lamb Of God i ett nötskal. Det är brutalt, post-Pantera och underhållande. Grace, Dead seeds och Everything turns to nothing är starka låtar. Men superstarkast av dem alla är och förblir instrumentala inledningen The passing. I den visar Mark Morton och Willie Adler att de inte bara kör grooviga, kvickfingrade riff utan även skapar vacker musik som får hårda killar och tjejer att vilja svänga med ett gymnastikband.