Mitt favoritspacenoiseband från Japan har teamat upp med kungen av kantig och ruff produktion, Steve Albini, för 67 minuters filmisk musikalisk njutning – så vad kan då gå fel?
    Denna retoriska fråga vittrar sönder när kvartetten sakta vrider upp sina reglage och börjar pressa ut majestätiska toner, de vackraste postpunkiga symfonierna kallade Ashes in the snow, Burial at sea, The battle to heaven, Everlasting light, Pure as snow, Follow the map och Silent flight, sleeping dawn. Dramatiskt? Ja. Mäktigt? Ja. Imponerande och ryggradskittlande? Definitivt!
    Monos grej är nämligen att skapa undersköna vågor av musik uppbyggd av känslor och stämningar. Och visst är de bombastiska med sina alldeles för långa låtar, men vem fan bryr sig när man förflyttas till en dimension som påminner om evigheten? Inte jag i alla fall. Är man musikaliska genier med en vision större än denna världen verkar det svårt att slå sig in på Trackslistan. Så därför behöver du leta upp Mono, de kommer inte serverade i radio en gång i timmen eller fungera som ljudkuliss i tv-reklam till allmänhetens beskådande. Men de är värda ansträngningen. Och när du väl sugits in släpper inte förtrollningen.
    Jag tror och hoppas att det är hit jag förflyttas efter mitt sista andetag, till den odödliga vindens domäner där jag kan förnimma omväxlande känslosvallningar och lugn även när jag berövats min kropp. Denna förhoppning håller den värsta dödsångesten i schack. Tack Mono!