Jag gillar artisten Miss Kittin. Hon har lyckats ge både kropp och ansikte åt den annars ganska så androgyna och identitetslösa electronica-världen, hennes grovtatuerade uppenbarelse är alltid lika fascinerande att beskåda under hennes imponerande variationsrika DJ-set, och hon tycks liksom glöda av rå självsäkerhet, vilket tydligt signalerar att hon gör precis den musik hon vill göra på precis det vis hon vill göra den.
    Musiken har jag dock svårt för. I skenet av de musiker Miss Kittins DJ-set hyllar framstår hennes egen produktionstalang som medioker, hennes klena sångröst underminerar hennes hårda attityd, det som var rått blir amatörmässigt, och det tycks finnas ett drag av ansträngdhet i precis allt hon gör, vilket ju blir duktigt irriterande efter ett tag.
    Two är uppföljaren till First album, Miss Kittins åtta år gamla samarbete med The Hacker – ett album som generellt anses vara en av den numera åderförkalkade electroclash-vågens tungviktare. Tråkigt nog finns det inte något hos Two som får mig att omvärdera ovanstående åsikter, albumet är tvärtom en rätt ostig röra av vita sopor, stabbiga electro-rytmer, torra techno-takter, banala pop-melodier och Miss Kittin, som alltså fortfarande är mer fascinerande än vad hon är rolig att lyssna på. Tyvärr.