I ett vardagsrum i Stockholm satt Everett Parker, eller Daniel Börjesson som han egentligen heter, och skrev sånger. Nu sitter jag i mitt vardagsrum och ska komponera ihop ord som ska stämma överens med dessa sånger. Livet är en enda lång kedjereaktion.
    Parkers musik är enkel, men handlar om svåra känslor, hämtade från ett mörkt hjärta som suktar efter ljus och med kreativiteten som smärtsamt men oumbärligt livselixir. Jag stannar upp när jag låter skivan smyga igång med sitt pianoklink i kvällningen. Lyssnandet kräver ingen koncentration utan bara existerar. Äktheten har i sig ett visst släktskap med Ludvig Svartholm och Jens Ihlström – två andra svenska singer/songwriters som får mig att lystra till.
    Parker har fastnat för Eddie Vedders soundtrack till filmen Into the wild och jag tycker man kan urskilja samma strävan efter att frigöra sig från det inrutade samhällets klor i dessa låtar. Men hur stark känslan än är efterlyser jag någon form av vändning i musiken, något litet bus någonstans. Trots personligheten i den hesa rösten låter det ändå lite som en mix mellan Thåström, Bob Dylan, Bruce Springsteens ballader och diverse andra mer eller mindre kända folksångs-skapare. Inget negativt i sig, men känslan blir starkare än själva uniciteten i tonerna.
    Köksfläkten lär ha varit påslagen under musikens födelse, detta för att jämna ut ljudet och inte störa grannarna, ett tecken på humor mitt i svårmodet. Den kan dock förbli avstängd hädanefter, för störd är det svårt att bli av denne mans filosofiska spelande. Airplanes & diving tequilas är till för oss som söker råvaror som inte slipats sönder, utan låtit sig skonsamt träda fram på naturlig väg, som en pärla ur havet. Till nästa album kanske pärlan nått stranden.