Rock’n roll revival heter Dollhouse tredje album, och visst är det återupplivad rock’n’roll som hemsöker oss lyssnare. Samma version av rocken som MC5 spelade runt 1970. På den tiden talade musiken till ungdomen medan deras föräldrar undrade vad det var som skränade. Idag är det tvärtom.
    Dollhouse spelar sin musik kompromisslöst, vilket jag gillar. Men att lyckas härma exakt vad andra gjort för 40 år sedan är inte särskilt imponerande. Och så värst bra är inte låtmaterialet heller. Det enformiga ljudet blir just enformigt i längden.
    Å andra sidan tror jag att Dollhouse har lyckats fånga exakt den ljudbild de vill ha. Och skapat exakt den sortens riff och refränghookar de vill skapa – efter att noga ha studerat dåtidens albumsläpp.
    Min favorit på Rock’n roll revival är Sitting in this room. I den låter bandet mer Jimi Hendrix än MC5, vars musik – handen på hjärtat – ofta var tradig och tråkig. Kanske därför gick MC5 i graven efter bara tre album. Vi får hoppas Dollhouse inte går samma öde till mötes.