Vem tänker inte på en av världens sexigaste musikvideor när de hör namnet Chris Isaak?
    Vad jag däremot reflekterar över när jag hör Isaaks senaste skiva Mr Lucky är inte en ung, halvnaken Helena Christensen som myser runt med en nästan jämngammal och lika halvnaken Chris på en sandstrand med lätt vind och större vågor i bakgrunden. Istället får jag konstigt nog direkt bilden av Morrissey goes country. Chris och hans album sätter jag i kategorin ”hittat mig själv” – ett stadie i en artists liv som de vanligtvis hamnar cirka 20 år efter att deras första singel släppts.
    Skivan kan snabbt sammanfattas som en äldre mans nostalgitrip, kryddad med ångest, kärlek och förvirring. De flesta låtarna är långtråkiga och inget vi inte redan hört förrut. Majoriteten hör hemma på en lite lagom övergiven bar någonstans i landet USA, en och annan låt kanske till och med platsar på någon av Lisebergs mindre scener.
    Vissa av texterna kan jag förstå och sympatisera med men annars är det enda som får mig lagom exalterad slutspåret Big wonderful world som påminner om Randy Newmans Leave your hat on.