Någonstans kan jag inte komma ifrån att jag ändå tycker det är lite kul att Colin Meloy och hans Decemberists försöker sig på att göra en, tja, man kan väl inte kalla det annat än rockopera, med en historia som är som en förlängd version av mörka skogars brittiska folkhymner. Men likafullt finns där en fruktan inför mötet – den senaste gången jag stötte på en rockopera på samma sätt fick jag frossa av en Ferdy Doernberg…
    Men det visar sig att det fungerar alldeles utmärkt, mycket på grund av att det finns en attityd som är lekfull, samtidigt som Colin Meloy återigen visar att han, även om han envisas med att blanda mellan folk och hård rock, är en utmärkt låtskrivare och egentligen är en nästan för stor epiker för att hålla på med bara musiktexter. Fastän väldigt folkligt influerade stycken, á la Fairport Convention, ibland nästan Pentangletangerande, bryts av med bluesrocksriff och tungt tuggande gitarrer i en svit där låtarna går in i varandra, känns allt som en helhet, och ännu mer så för varje lyssning, och än mer så följande historien. Det finns en liten musikalmänniska i mig som trugar och pockar och vill utnämna The hazards of love till ett mästerverk, men det finns tyvärr lite för många små dippar för att det egentligen ska kännas så på riktigt. Men en ordentligt häftig, och en riktigt bra, resa är det.