Jag tyckte att Depeches förra, Playing the angel, hade sina stunder, även om jag inte helt och hållet gillade allt, vare sig det gällde arrangemang, sound eller låtar. När jag nu lyssnar till Sounds of the universe känns det som att, som rapporterna gjort gällande, försöken att hitta tillbaka till rötterna i soundet kanske fått lite för mycket fokus.
    Framför allt verkar ljudbilden och arrangemangen vara allt. Det finns kanske låtar därunder, men de försvinner helt i anonymitet, helt upp i intet. Det finns stunder som minner om äldre tider, även om en del känns lite väl uppenbara, precis som att viljan att hitta tillbaka till något gått före viljan att göra de minnesvärda låtarna; som att viljan att hitta formen gjort att man negligerat innehållet. Tyvärr känns det också som att man därigenom också tappar formmallen. Ibland verkar det till och med som att gamla arrangemangsidéer används av slentrian, vilket gör förvirringen än större.
    Ett par nummer räddar det ändå rätt generösa betyget. Och trots att jag gillar idén att gå tillbaka till mer ursprungliga ideal hade jag väl ändå hoppats att det någonstans också kunde finnas element som tangerade den tid när Depeche kunde blanda inslag från det tidiga 80-talets syntsound med industrirockens element, även om det ibland kunde vara subtilt. Jag vet inte egentligen varför jag skulle ha förväntningar på Depeche Mode nu nästan 30 år senare, men någonstans inom mig känns det sorgligt att det som en gång var positivt inte längre når längre än så här.