Bob Dylan är tillbaka igen, och den här gången är han på sitt allra mest bluesiga humör. Materialet är skrivet med Grateful Deads Robert Hunter och bland gästerna märks Los Lobos Dave Hidalgo och Heartbreakers Mike Campbell. Det är småputtrigt, välbekant, och svänger mellan varven riktigt skönt, men det känns ändå som om låtarna inte riktigt griper tag.
    Här saknas svärtan från de senaste albumen och den gode Zimmerman verkar vara på ett ovanligt bra humör. I feel a change comin’ känns som plattans givna höjdpunkt, och med mer av detta så hade betyget kanske kunnat ha blivit ett snäpp högre. Enkelt beskrivet så är det här Totta Näslund fast på engelska. Precis som med Van Morrisson och Springsteen så vet man att Dylan alltid levererar. Den här gången visar det sig dock bara vara en bra platta, och inte ett mästerverk. Återvinning av sitt eget förflutna med stil och finess helt enkelt.