Åren går och när det gäller Pretenders så är det numera bara Chrissie Hynde som består. Som enda kvarvarande originalmedlem riktar hon här blicken västerut till sitt forna hemland och gör en nedtonad platta inspirerad av country och blues. Och med tanke på det senaste decenniets ganska misslyckade plattor så gläder det mig att hon här har hittat tillbaka till melodierna och lyckats styra bandet på rätt köl igen.
    Här finns förvisso inga hits i klass med Brass in pocket eller Don’t get me wrong, men den här plattan är utan tvekan bandets starkaste alster sedan 1994 års hyllade Last of the independents. Efter den plattan gick bandet in i ett slags musikaliskt stå och gick sen vilse i den desperata jakten på en hit och ett modernare sound. Men när man nu ger upp försöken att låta hippa och istället bara slappnar av och låter melodierna tala för sig själva så faller mycket på plats igen. Det är samma raspiga lätt nasala röst, samma enkla och direkta melodislingor och hela det här countrysoundet passar gruppen ypperligt. En efterlängtad comeback av ett lika legendariskt som inflytelserikt band.