Med punken som katalysator skivdebuterar dalapojken Chris Auster, som egentligen heter Christopher Östman, ett namnbyte som tyder på höga ambitioner, utanför rikets gränser. När tonåren passerat var det amerikanska folksångare som Woody Guthrie och Townes Van Zandt som fick honom att lystra. Spåren har satt sig i munspel och bakomliggande stämningar, men slutprodukten liknar mer intensiv soulrock, ihopmeckad i garaget.
    Auster vill mycket, rösten kan tänkas ha punkvrålats sönder under målbrottstiden. Landskapsbröderna Mando Diaos skivor har säkert snurrat sig heta i hemmet. Kombinationen av inlevelse och vibrerande utlevelse känns igen. Även stilmässigt hamnar de nära varandra. Men den här killens stämma är ibland farligt nära att spricka, den håller inte riktigt för att bära soulen över genregränserna. Bra stöd får han av skönt hesa sångerskan Amanda ”Hajen” Bergman, som dyker upp i en duett. Viljestarkt och på rätt väg, även om det kommer att krävas många gig i solen innan den saftiga mognaden uppnåtts. Som det är nu känns Chris Auster bra för att vara i början av sin karriär, men han har ännu lång väg att gå med gitarren på axeln och munspelet i fickan. Vi får se vilken väg denne unge sökare väljer när han kommer fram till ”the crossroads”.