Jag letade upp min gamla recension av Träd Gräs och Stenars förra album Ajn schvajn draj från 2002. Då skrev jag något i stil med att Träden bevisar att det går att göra psykedelia i det nya millenniet. När jag nu lyssnar på Hemlösa katter slår det mig att det är två, på sätt och vis, ganska olika plattor. Jag gillade verkligen den förra med sin mix av ”vanliga” låtar och mer svävande instrumentala utflykter.
    Hemlösa katter är vid första genomlyssningen ett enda långt psykedeliskt jam. Men det händer mycket under tiden och jag imponeras av Trädens sätt att bilda disharmonier för att sedan låta olika riff fogas samman till ett monotont mantra. Sammanhållet och experimentellt på ett unikt vis. Tänk Grateful Deads Live Dead, Terry Riley och sen rakt in i dimman så har ni konceptet klart. Det är fascinerande att ett band som i stort sett låter likadant idag som de gjorde för 40 år sedan passar in bättre än någonsin i dagens musikklimat. Bland många nypsykedeliska wannebees är Träden gudar men det är sällan något annat band lyckas fånga samma sköna självsväng.
    De har arbetat länge på den här plattan och en stor del är inspelad redan 2002 och ett par år framåt både live och i replokalen. Reine Fiske från Dungen är med och förstärker på gitarr. Elvaminuterslåten Frukta inte norrskenet är en enastående uppvisning i hur de skickligt lyckas sammanfoga flera friflytande delar till ett större ljudmönster. Det är inte så tillgängligt första gången men i rätt sinnesstämning är Hemlösa katter en upplevelse utöver det vanliga.