Efter att ha spelat in en personlig minnesdokumentär, släppt DVD-utgåvor av daterad skåpmat, skrivit en självbiografi och levt i det förflutna efter det välsvarvade dubbelalbumet Blinking lights & other revelations (2005), återvänder Mark Oliver Everett nu till verkligheten iklädd ett skäggspel som för tankarna tillbaka till Eels-eran kring 2001.
    Men nya Eels är, trots det, betydligt mer avskalat än tidigare. Ja, det är faktiskt sant. En relativt temperamentsfull synonymordbok som ömt balanserar mellan uppenbar åtrå och lust, utan att för den sakens skull behöva gå på djupet. De gråtande vaggvisorna finns fortfarande där, om än i ett betydligt rakare ljudformat och utan att övergå i de skiftande Eels-hieroglyferna vi är vana vid att behöva översätta.
    Skivans mästerliga stunder upplevs främst under ett av sommarens odiskutabelt bästa popspår om kärlek, Beginner’s luck – ett par alldeles för snabba 3:38 minuter som tydligen planterade ett visst tvivel hos dem som hoppades att Everett skulle fly tillbaka till dåtiden på heltid, sägs det. Men jag vet inte riktigt. För många är de som vänt Everetts spretiga utflykter ryggen genom åren. Men många är även de som bevisligen gav upp för tidigt.