Att Regina Spektor från början är från Ryssland, det vet vi. Att hon har en teatral ton i sin musik, det vet vi också och att den tar sig ett nästan extremt uttryck på scen vet den som har haft turen eller oturen att se spektoraklet. Jag förhåller mig till Spektors musik likt gränsen mellan Ryssland och Georgien: på spänn. Kanske är det en spänd förväntan, kanske har det att göra med att jag avskyr hur vissa svenska artister härmar Spektor. Det har inget med känsla att göra, det ska bara låta så. Du är tjej och du spelar piano, låt som Spektor och det går hem. Gör det inte och din chans att slå blir ungefär lika stor som hela georgiska befolkningens samlade respekt för Putin: nada. Spektor bör väl ses som originalet, men det är frågan om det betyder någonting nu för tiden.
    När jag lyssnar på hennes sjätte album vrids jag mellan hopplöshet och hoppfullhet. I teatrala gester frågar jag mig vad man kan få ut av det här, i nästa stund står jag på ett blankt golv med hetsig balett i mitt sinne och med The calculation och Two birds pumpande ovanför speglarna. Det går liksom inte att ställa sig likgiltig till den här musiken även om man vill.
    Med Far kommer Regina Spektor att nå sin publik, och antagligen även skopa upp nya hängivna på vägen. Själv står jag likgiltig och förbryllad vid något vi kan kalla ett vägskäl och ser Krig och fred dundra förbi i ett teatralt svep.