Georgia Hubley, Ira Kaplan och James McNew har på Popular songs anammat samma albumformula som senast det begav sig med albumet I am not afraid of you and I will beat your ass (sidoprojektet Condo Fucks ej medräknat). Det handlar om att starta upp med ett långt monotont stycke, gå vidare med lättillgänglig pop, slänga in lite skön Motown blandat med garagerock och låta var och varannan låt tonas ut, trots att man känner att den inte nått hela vägen.
    Men till skillnad mot förra plattan saknas det där lilla extra. Här tuffar det istället på i sakta mak genom ett jämnpackat ljudlandskap. Motown- och garagerockspåren ses mer som svarta får än räddare i nöden. Man får känslan av att Yo La Tengo har tagit nio års steg tillbaka och ett fram och de dansstegen är för breda för att någonsin kunna bli bekväma. Själv går jag nog hellre tillbaka två år och tapdansar, alternativt elva, tolv år bakåt och slackersurfar på en halvapatisk publik någonstans i krokarna av Hoboken, New Jersey. Jag vill ha ett enhetligt Yo La Tengo, inte ett utspritt.
    Popular songs är på många sätt ändå en godkänd kakofoni. Men kanske bör den mer ses som ett ångestladdat möte med Yo La Tengos nästa decennium än som helgjuten skiva.