PATS har en ryggsäck fylld av Göteborgspop och anglofili, en ryggsäck som emellanåt är alldeles för tung och välfylld. Då blir det mer poserande än popmusik. Som en Kristian Anttila utan de provocerande texterna och den där så skickligt manövrerade rösten som håller för den skeva yvigheten. En Håkan Hellström utan pondus och arbetarklasshjältelyrik i Springsteen-anda. I bästa fall som ett Autisterna utan den där brutala uppriktigheten. Andra stunder, som i Lake Tahoe och Jag försvarar ingen, finns det något där. Något som skvallrar om framtida stordåd och potential. Det är en bit kvar till stordåden än så länge.