Ni tjejer kanske liksom jag hade en speldosa som barn, där en liten snurrande ballerina uppenbarade sig när man lyfte på locket? Från denna strömmade en liten cirkusmelodi. Efter flitigt användande havererade ballerinan och melodin började halta. Speldosan fick spel.
    Detta skulle kunna vara grunden till St. Vincents musik – prinsessdrömmar som bokstavligen går i kras. Men istället skapar de något nytt av skärvorna, en sällsam blandning mellan gulliga sagor och småkuslig filmmusik, som när den mest oskuldsfulla visar sig vara den skyldige i en deckare. Varje stil kämpar om sin plats i nuet och förenas i en form av extrem, manipulerad pop. Den unga sångerskan från Brooklyn har en skört vän, men samtidigt tom, röst. Som i en sval färgskala av smooth jazz, men ändå inte. Omslagsbilden med den genomskinligt glasartade blicken illustrerar väl. Stämman hålls konstant, oberörd av allt som händer runtomkring. Musiken byggs upp av kreativa experiment, som är intressanta men kyliga. Jag känner vibbar av Regina Spektor klätt med en stämning besläktad med Titiyos senaste album Hidden. 
    Projektet tilltalar inte mig. Jag blir yr som mitt i en absurd hypnos, utan kontroll. Men något säger mig att St. Vincent ändå har något viktigt att säga till den som vill lyssna.