Jag har alltid varit svag för Olle. Senaste skivan Sju var riktigt bra med tanke på det långa uppehållet och kvaliteten på Syntheziser som kom 2002 så därför har jag ganska höga förväntningar. Men Olle Ljungström har alltid varit en ojämn och oförutsägbar liveartist. Har man tur blir det magiskt, har man otur kan det bli både slarvigt och ofokuserat men aldrig dåligt. Idag är Olle dålig. Ibland riktigt dålig.
    Han rullar in i sin rullstol efter att ha brutit båda fötterna när han trillade ner från en stege, och redan här känner man att han inte riktigt är bekväm. Han har en gitarr i knät och spelar lite löst strummande och solande, det låter inget vidare och det syns på honom. När bandet kommer in klagar han på dem att de kliver in som om de gick på Valium. Men bandet drar igång och katastrofen är ett faktum. Olle hittar inga noter, glömmer nästan all text och mumlar mest eller sjunger fel när han försöker. Bandet är otajt och har inte alls den känsligheten som Ljungströms musik kräver. Även nästa låt kraschar, Olle har tagit fram ett texthäfte och även om han sitter med det framför sig och följer raderna med fingret så sjunger han fel och tappar konstant bort sig. Och det gör ont i mig, det här är inte vad man vill se och speciellt inte med Olle Ljungström. Med den låtskatten och den rösten kan det bli hur bra som helst och på papperet är kvällens låtlista en riktig höjdare men det spelar liksom ingen roll. Olle ursäktar sig och säger att han är väldigt nervös. Han berättar att han aldrig haft problem att komma ihåg texter men att idag går det bara inte. Låt efter låt faller platt till marken och Olle missar de flesta texterna, och sjunger emellanåt riktigt dåligt. Jag kan inte hjälpa det utan står och ångrar mig att jag lovat att skriva en recension på det här. Jag vill inte skriva den här recensionen, Olle Ljungström förtjänar något bättre. Olle Ljungström förtjänar en riktigt bra recension.
    Efter allt strul de senaste åren och med tanke på att detta är en slags comeback känns det inte bra alls. Folk i publiken sneglar på varandra med oroliga blickar, det är nästan jobbigt att titta. Nån jämför det med att se ett tåg krascha. Men emellanåt brinner det till, Jag och min far är stark men det är för litet för sent och folk börjar lämna konserten. Men det blir bättre, lite av Olles gamla nerv kommer och texterna börjar sitta, men han är hindrad av rullstolen och verkar inte riktigt kunna släppa loss, sen hjälper det inte att bandet är väldigt klumpfotat och styltigt. Top-Steen funkade perfekt som producent på nya plattan men på scen som basist med exakt samma fula shorts, halmhatt och byggjobbarkängor han hade för 15 år sen med Stonefunkers funkar det inte. Känsligheten och lyhördheten hos bandet finns inte och det lider konserten av. När Ljungström inte sjunger tar han ibland ett varv på rullstolen och ser väldigt vilsen ut, man får intrycket av att han egentligen inte alls vill vara på scenen just då. Och tyvärr vill ingen av oss i publiken vara kvar heller, men att lämna honom så här skulle göra för ont, så vi står kvar, och lider med honom.