Hennafärgad konstskolepop verkar alltid vinna röster i vissa läger. 22-åriga Florence Welch är det senaste tillskottet till genren, och hemma i Storbritannien har hon rört upp en lavinartad hype. Hennes obstinata indieblues är förvisso effektiv, men både den och den svindlande höga ambitionsnivån landar på ett slags plan där brokigheten når ett antiklimax. Welch skriker, kväker, viskar och krumbuktar om vart annat, men det rör sig inte åt något annat håll än Kate Bushs vindsförråd. Med en mer avskalad produktion har Welch all potential att bli något, men Lungs är alldeles för schizofren för att tilltala på djupet.