På grund av tillvarons gränslösa orättvisa landade just mitt exemplar av La Rouxs omtalade debutalbum senare på min hallmatta än på andra svenska musikkritikers. Detta innebar att jag redan läst ett flertal recensioner av albumet, då jag till slut satte mig ner för att plita ner mina egna tankar och åsikter. Och ja, föga överraskande tyckte ju alla tidningar ungefär likadant, undantaget den där obstinata nöjestidningen som alltid tycker ”annorlunda” då. Kommentarerna kretsade kring 80-talet (Eurythmics, Human League och Vince Clark), kring samtida, sparsmakat retuscherade popstjärnor av det täcka könet (Lilly Allen, Little Boots och Lady Gaga), samt sångerskan Elly Jacksons spektakulära vansinnesfrisyr. Är man på det humöret går det förstås bra att ta det här som ett påhopp på den svenska kritikerkårens homogenitet, men det blir ju ändå rätt ironiskt, med tanke på att jag här och nu nämner precis samma referenser. Och ärligt talat: i just La Rouxs fall handlar det nog ändå mest om att duons spattiga syntpop är såpass steril och anonym, samtidigt som den ändå är rätt trevligt att lyssna på, att det är svårt att uttrycka några starkare åsikter. Så jag stämmer in. Betyget blir en trea. Jag tycker som alla andra, bortsett från dem som tycker ”annorlunda” då.