Det må vara hur genretypiskt det vill, jag tycker ändå det är ett otyg när sången drunknar i trummor och andra datorframställda ljud. När jag för snart tre år sedan recenserade discoduons debutalbum Disco romance var kritiken densamma, en oförståelse inför denna väna och ganska mjäkiga sång när potentialen uppenbarligen finns där. För mig känns det som att Sally Shapiro aldrig får musiken att lyfta, trots de dramatiska och svulstiga syntslingorna. Det går att göra bra elektronisk musik utan att sången ligger som en viskning i periferin, se bara på Patrick Wolf.

                De bästa spåren på albumet är de två där Cloetta Paris och Clive Reynolds varit inblandade, Love in July och Save your love. Sången får en lite större roll och det känns plötsligt som att det finns lite hitpotential i materialet. Det finns något där som rycker tag i lyssnaren och inte bara sveper förbi som i förbifarten. Lite djup mitt i all glättig 80-talspastisch.