Ja, det är svårt att inte tillstå att det på denna platta ekar en hel del The Strokes och Kings of Leon. Tempot, rytmen, sångsoundet och popsensibiliteten i exempelvis singelspåret Mona Lee och I can never die är som en skön mix av dessa amerikanska rockare. Martin Nordvall och Mathias Näslund gör det ändå på ett snyggt och godtagbart sätt, de bär sina känslor öppet och försöker inte verka coola – och vem behöver det när de står på omslaget i skogshuggaroutfits.

                Ett romantiskt skimmer finns snarast runt duon och deras blodrika låtar. För det låter så fint. Och väldigt skönt. Harmoniskt och sökande på samma gång, liksom. Episkt i det lilla formatet på nåt sätt. Men inte det minsta flummigt (som jag märker att min text tenderar att bli). Bara högkvalitativt och njutbart. Som rotad rockmusik ska vara.