Rapbranschens störste entreprenör landar med sin elfte platta och så klart är det ett event att kolla in, vem och var man än är. Jigga själv ser sig ju redan som universums härskare, men The blueprint III är mer ett bevis för hans megastjärnstatus än hans leveranskraft. Precis som Madonna och U2 som spelar i samma liga är det svårt att år efter år vara den som sätter ribban, och när 40-års-strecket närmar sig med stormsteg är det goda livet definitivt ingen garant för nyskapande musik. HOVA borde enligt min mening omgruppera och verkligen skapa något nytt istället för att anlita the usual suspects Timbaland, Kanye och Pharrell.

                Men missförstå mig rätt, plattan låter ju så klart fet och allt. Men den känns gjord och har inte så mycket till innehåll. Även en smutsig och kantig låt som Run this town blir till en gäspning till slut. Men ska man blåsa upp en platta till värsta popvidundret blir väl kvaliteten lidande. Och är man mer intresserad av att slå sig för bröstet och jämföra sig med Frank Sinatra är det svårt att hålla blicken riktad mot framtiden. Kräkiga sistaspåret Young forever med sin förstörelse av 80-talsdängan Forever young är väl sista spiken i denna versionen av Jay-Z:s artistkarriär.

                Tydligen är jag en hatare nu då, när jag är frustrerad över att The blueprint III är en dussinplatta. Jag kommer inte ifrån att Diddys senaste platta var precis allt som denna inte är. Det är tydligen skillnad på artistmoguler och artistmoguler…