Det är september, vilket får mig att osökt tänka på ett visst albums förstaspår. 1987 släppte David Sylvian något som kom att bli en modern klassiker, Secrets of the beehive. Inledande September må stanna vid 1:18, men denna minut och sekunder är en perfekt sammanfattning av vad David Sylvian sysslat med de senaste dryga 20 åren. Tänk er en röst som är av Scott Walkers croonerkaraktär fast snäppet ljusare. Några få ackord på ett piano och en stämning som inte går att förklara. Tyst och betagande.

22 år senare, en septemberdag, släpps Manafon. En skiva sparsmakad på ackord. Sparsmakad på ljud överhuvudtaget. Då ska man ha i åtanke att Sylvian bjudit in ett 20-tal gästmusiker i omgångar mellan 2004-2007 för att bygga ihop nio spår. På sju av dem är Christian Fennesz med och sprakar i bakgrunden. Det knakar, något rycker till och strängar jobbar i intervaller. Så fortgår det från spår till spår med Sylvian som regissör och huvudaktör.

David Sylvians atonala och svävande sångstil, att ligga på en helt annan nivå än musiken, har kommit att bli hans signum de senaste åren. Ibland får man känslan av att han lever på en helt annan planet. En musikaliskt laglös sådan med Schönberg som ledande diktator och med tolvtonen högt upp i skyn som enda ledstjärna. I tidigare samarbeten med Fennesz, på hela Blemish från 2003 och inte minst i hans senaste släpp, Manafon, går han helt sin egen väg trots toner som lockar fram och tillbaka. Det är att kräva av lyssnaren. Koncentration är ett nyckelord.

En grå helgdag, lugnet och harmonin som omsvärmas av fleecefiltar och grönt te. I en sådan situation finns det inget vackrare val än att låta David Sylvian styra över hörselgångarna. Men tillfällena är få och Sylvian kompromissar aldrig. Ta till vara på honom när det passar som bäst. Det är september igen. Bara en hint.