Redan innan jag motvilligt pressar in skivan i min älskade, oskyldiga dator, vet jag att jag kommer att hata det som väntar. MSTRKRFT artistifierar nämligen allt jag avskyr med elektronisk dansmusik. Det enda duon gör är att anamma Daft Punks mest idiotiska infall och göra dem än mer idiotiska. Det är lobotomerad rockolectro av absolut lägsta form. Det är dum, dum, dum musik. Dessutom visar sig omslaget till Fist of god vara helt sinnessjukt fult. Fist of god, för övrigt… Det där orkar jag inte ens kommentera.

         Och ja, mycket riktigt hatar jag det jag hör. Okej, ibland kommer man på sig själv med att bli lite danssugen, men inte på ett sunt vis. Nej, man känner sig bara besudlad. Och smutsig. Man vill liksom klösa loss trumhinnorna och gnaga av sig benen – allt för aldrig någonsin igen låta sig luras av MSTRKRFTs förnedrande vulgära rytmer.