En köttig Deadmou5-låt var ju vad man hoppades på, när man likgiltigt sprattlade med armar och ben på en klubb modell sämre. Inte för att de var fantastiska låtar, utan för att de var bra, och för att det faktiskt fanns en chans att den oformliga figuren i båset skulle spela ” Not exactly” eller kanske till och med ”Faxing Berlin”.

         Genom att stöpa om trancens svepande syntmattor och tuggande basgångar i en mer återhållsam form, balanserade kanadicken Joel Zimmerman skickligt mellan två världar – lökig, champagneindränkt stureplanshouse och snygg men stundtals väl asketisk talibantechno. Det var ett konststycke, såklart, att försöka vara alla till lags. Men Zimmerman klarade det rätt bra.

         Med förra årets Random album title förvandlades dock Deadmau5 till en supermus. Och med det följde såklart megalomanin. På uppföljaren For lack of a better title balanseras det inte längre, utan med blicken fäst på Beatports listtopp mollbergar Zimmerman ystert rakt ner i champagneträsket. Allt vad subtiliteter heter är borta. Nu är det stora trumman, stråkar, öronbedövande crescendon och menlösa gästsångare som gäller. Åtminstone under albumets inledande halva. Men när den avslutande, och faktiskt också betydligt bättre, halvan inleds, blöder redan öronen. Så, nej. Usch. Lyssna på Random album title istället.