Klanen Wainwright har ägnat sig åt en rad kuriösa projekt de sista åren. Pappa Loudon skrev en hel fullängdare inspirerad av Hollywoodkomedin På smällen och Rufus har ägnat sig åt att återskapa Judy Garlands klassiska konsert på Carnegie Hall 1961 och skriva klart debut­operan Prima donna. Nu fortsätter Loudon ut i periferin – medan Rufus släpper något så traditionellt som en helt vanlig liveplatta.

   Milwaukee at last!!! spelades in redan 2007 på turnén efter senaste studioplattan Release the stars. Det är också från den som merparten av de tio livespåren hämtats. Rufus själv är i fin form – om hans sista skivor varit lite baktunga så ges låtarna här nya uppfriskande lättfotade arrangemang med lite swingjazzblås – och den smäktande pianoversionen av Noël Cowards If love were all är en välkommen bonus.

   Man hade önskat lite mer russin av den kalibern och lite mindre nu-pluggar-vi-min-nya-skiva-kaka. Kanske sparar han dem till DVD:n.

   Loudons nya är en två CD lång hyllning till 1920-talsstjärnan och orenlevnadsmänniskan Charlie Poole.

   Poole själv skrev förstås aldrig en låt i hela sitt liv. I stället har man satsat på nyinspelningar av hans största hits, låtar man tror att han kanske skulle ha spelat in om han fått chansen – han dog 1931, 39 år gammal – och ett antal låtar om Pooles liv och vilda leverne av Wainwright och producenten Dick Connette.

   High wide and handsome har sina höjdpunkter. Titelspåret av Wainwright själv är en av hans bästa. Tyvärr är projektet lika smalt som det är ambitiöst. Poole är i dag nästan bortglömd, de flesta av låtarna alltför daterade för annat än stenkakesamlare och Wainwrights eget namn är inte tillräcklig draghjälp för att ro det i hamn. Ambitioner i all ära, den trista sanningen är att oavsett hur bra musiken är – och, ja, ett tiotal spår är magiska – så hade inte ens en enkel-CD varit en angelägenhet för mer än en ytterst begränsad skara fans.