Med en attityd som (tyvärr) bara räcker halvvägs försöker den Bahrainfödde britten Frank Turner förmedla ett slags semi-punkigt budskap. Frågan jag ställer mig är: är det ett misslyckat försök att framstå som rebellisk i sann punkrockanda eller är det en traditionell poprock-skiva som faktiskt försöker säga något?

    Hur man än vänder och vrider på skivan hamnar den likväl alltför ofta i mellanmjölksfacket. Produktionen är alltför fluffig och tillrättalagd för att det ska träffa tillräckligt hårt. Handbromsen verkar ha hakat upp sig och lossnar enbart vid ett fåtal tillfällen. Motsägelsefullheten fulländas då det är i de akustiska, gitarrbaserade spåren som detta inträffar. Där skapas en samhörighet med lyssnaren då det faktiskt förmår förmedla en innerlighet som praktiskt taget helt saknas på de snabbare och… hårdare (?) spåren.

    På Sons of liberty flyger tankarna iväg till en irländsk pub där ett lokalt band prövar sina vingar. Trots att den till en början känns minst sagt naiv landar den till slut på rätt sida av popmusikens skampåle. Ska-punkiga Try this at home sticker även den ut i all sin banalitet. En uppmaning till alla tyckare och tänkare om att sluta beklaga sig och plocka upp en gitarr och göra det bättre själv. Kanske är det just det faktum att produktionen av denna text är antitesen till Try this at home som gör att det berör på ett sätt som de flesta andra spåren inte förmår? Kanske är det helt enkelt en bra låt? För de finns, varsamt utspridda på Poetry of the deed. Det gäller bara att finna dem bland all utfyllnad.