Det är sensommarmurrigt ute, kvällningen ligger som en tung sammetsfilt över kvarteret, jag har duttat på finvinet, och med Erik Enockssons högtidliga körverk ringande i öronen, ligger de stora orden nära till hands. Ja, jag tänker gå rakt på sak och gå så långt som att kalla honom för Sveriges just nu mest begåvade filmmusiker.

    Medan de flesta strävar efter att tonsätta scener och klipp, sträcker sig Enocksson efter filmens själ. Och fångar den. Han gjorde det med musiken till Farväl Falkenberg, och han gör det med Man tänker sitt. Båda albumen tonsätter känslor snarare än händelser, precis som vilken annan musik som helst, och just därför fungerar de, till skillnad från mycket annan filmmusik, lika bra med som utan bilder.

    De båda albumen låter dock väldigt olika. Man tänker sitt består i stort sett bara av mässande manskörer, sköra och cykliska, försiktigt ackompanjerade av några pianoackord eller en enkel gitarr. Det är väldigt stor och väldigt enkel musik på en och samma gång. Det är sorgset men vackert – bitterljuvt och otroligt suggestivt. Nästintill sakralt.

    Som sagt: De stora orden ligger nära till hands. Kanske försvinner de med musiken? Men det spelar väl ändå ingen roll? Det är ju nu som räknas.