Air är engelska för luft. Jo, det är sant. Och det är ju inte ett helt opassande namn för ett av musikvärldens mjukaste, absolut mest flyktiga band. Jag menar, Air finns ju knappt. De syns inte. De hörs knappt heller, om inte deras musik sätts i relation till något, exempelvis genom att rassla lite i löven eller tonsätta någon prunkande Sofia Coppola-scen. Air fyller tomrum med fluffig intighet. Ingen verkar bry sig sådär jättemycket om dem, men vi skulle nog ändå sakna dem om de försvann.

    Och nu har de släppt ett nytt album. Hur det låter? Jo, de verkar faktiskt till slut ha tröttnat på både fransk symfonisynt och tysk knarkkraut, de har slopat sina beprövade knep och experimenterar nu med både näsflöjtar och polska gästrappare. Eller nej. De låter som de alltid gjort, såklart. De låter som Air. Som eventuellt livsnödvändig meningslöshet.